Jag är helt för den där nykära känslan osv, men jag har ingen större lust att börja på noll-strecket. Tusen frågor hör dit som bara är så enormt tröttsamma.
Gillar han mig? Varför ringer han inte, Ska jag ringa?, Är han sur? Vad gillar han? Hur blir det när vi flyttar ihop? Hur lång tid tar det innan man verkligen känner varandra? Och sen, den eviga väntan på tryggheten i förhållandet. Ja detta tar ju minst 3 år! I min ålder (usch vad illa det lät), så söker man nog oftare trygghet än spänning, så det är en ond cirkel i denna djungel.
Kankse dax att ringa upp killarna jag känner, för på så sätt kan jag i-alla-fall hoppa över ½ tiden av de 3 åren ;p
